Du fattas mig

Mycket har hänt sen sist. Jag börjar med det tråkiga.
Våran fina Latjo Laban har fått somna in och leker och badar nu med pantertanterna och resten av dom saknade i hundhimlen.
Han har under en längre tid haft ont i sina leder och vi har provat olika medicineringar men inget har gett önskad effekt. När hans mage gav upp och han fick kräkningar och diarré beslutade vi att han skulle slippa ha ont mer.
Natten till fredag den 23/5 började han bli dålig och sprang ut och in mer eller mindre hela natten så fortsatte han hela helgen och var jättedålig han var trött och orkade knappt reagera när man pratade med honom. Jag pratade med veterinären som gav råd om hur vi skulle göra. Men på måndagen beslutade vi att han skulle få somna.
När jag står och bokar tid frågar dom mig vad hunden heter och jag svarar men hans namn. När jag gör det reser han sig och springer ut på gräsmattan och börjar rulla sig och leka.... Han som inte ens hade tittat upp när vi sagt hans namn tidigare under helgen!

Precis där vände det. Han hämtade sin leksak och pinnar och allt annat som han brukade dra fram på gräsmattan. Vi fick tid för avlivning på tisdagen och jag våndades hela måndagen och tisdags förmiddagen och undrade om jag gjorde rätt.

Men det var rätt beslut, även om det är tungt. Han fattas oss nått oerhört.

När man sitter där hos veterinären och hunden fått lugnande börjar tankarna snurra. Alla andra hundar vandrar förbi i tanken. Härliga Wilma, den vita isbjörnen som var lite blond i sinnet, fina Samantha som alltid var så snäll, Tora som hellre sprang med huvudet högt och jagade fåglar i Revinge, Tedde Balla som var pappas bäste vän i så många år, River som jag knappt hann lära känna och min älskade Bettan pingpongbollen som var överallt. Å nu våran flistuggande mongohund Laban
Dom fattas mig alla!

En vecka senare tänker jag fortfarande att jag måste släppa in hunden eller funderar på om någon har gett honom mat...

Att det ska göra så förbannat ont!