Så har jag sett på tv att dom säger när dom kommer på möte hos Anonyma alkoholister, eller nästan i alla fall...
Hur som helst så tror jag på att erkänna för sig själv och sin omgivning hur läget är. Vågar eller vill man inte själv inse att man är alkoholist/överviktig/narkoman/egoist eller vad det nu än må vara så kan man inte förvänta sig att problemet ska lösa sig. Då får man (och omgivningen)leva med det.
Jag har länge insett mitt problem men har inte haft tillräckligt med kraft att ta tag i det på riktigt. Visst har jag gjort några (tappra?) försök men det har alltid slutat med fiasko. Ner 10 kg och upp 15... Dålig på matte har jag alltid varit men till och med jag fattar att det inte funkar i längden.
För några år sedan gjorde jag ett försök med LCHF. Det funkade kanonbra, gick ner bra i vikt, var mätt och nöjd men plötsligt började jag må skit psykiskt. Om det var av LCHF eller livet vet jag inte. Men det var hemska hjärtklappningar, ångest, yrsel och en känsla av att inte räcka till på något plan.
Jag försökte då få hjälp först på min vårdcentral och senare på Sensia genom jobbet. Vårdcentralen var ju fullkomligt meningslöst -kunde ju lika gärna ha pratat med en tall i skogen noll gensvar, den enda jag fick var "Ditt hjärta låter bra. Förmodligen har du lite magkatarr. Sluta stressa så löser det sig" Va faan det som stressar mig är att jag inte mår bra, och jag mår inte bra för att jag stressas... Hönan -ägget-ägget- hönan... Hur ska man kunna bryta det själv?
Till att sluta av med bröt jag ihop hos sköterskan på jobbet. Hon såg fullkomligt förskräckt ut (bara det fick mig nästan att börja psykskratta) men hon skickade mig hur som helst på samtal hos Sensias "pratperson" även att det inte var "ett jobbproblem".
Jag fick på nåder träffa en dam som noggrant poängterade att hon inte hade egentlig utbildning för just såna samtal och att dom bara kunde godkänna tre samtal eftersom "det inte är arbetsrelaterat".
Hur som helst så kommer jag aldrig prova LCHF igen, Sensia och min vårdcentral tappar mer och mer av mitt förtroende och jag är fortfarande tjock...
Mina tankar om min vikt snurrade allt mer. Hur ska jag lyckas komma ner i till "hälsosam vikt"? Jag bryr mig inte ett skit om utseendet egentligen för mig handlar det om överlevnad. Jag vill leva länge och jag vill leva ett annat liv än det jag gör idag. Jag vill inte begränsas av min vikt! Oavsett om problemet "bara finns i min hjärna" eller om det är verkliga hinder så vägrar jag låta det förhindra mig i fortsättningen!
Vissa hinder finns bara i hjärnan, det är jag fullkomligt medveten om.
"Man" (läs jag och många andra tjocka)tror att "normala" inte gör annat än förfasar sig för hur vi feta människor ser ut, äter, inte når ner till skosnörena osv.
Och visst är det så att "normala" (vad faan nu som är "normalt") pratar om oss feta, kom inte och säg annat för då ljuger ni! Jag vet att det pratas. Jag pratar själv om andra som är ditten och datten och gör si och gör så.
Nåja prata på bara det lär jag göra.
Det som ledde mig till det beslut som jag har tagit idag var en AT läkare på vårdcentralen. Jag sökte dit för ett öra som värkte, det slutade med att örat fortsatte värka men han sådde ett frö om förhoppningen om att kanske äntligen kunna gå ner i vikt. Han började prata om gastric bypass operation.
Visst hade jag hört talas om det men trodde aldrig att det skulle kunna vara aktuellt för mig. Visst är jag stor men i min värld är den operationen till för extremt storavuxna... Men jo jag kvalade in i den kategorin... Snacka om Wake up call!
Jag åkte hem och funderade, läste, funderade och läste lite till. Sen bestämde jag mig för att söka upp den här AT läkaren igen. Vi diskuterade fram och tillbaka och han skrev en remiss till Västervik. Visst ligger jag precis på nedre gränsen, precis i underkant, och hade jag inte haft dom ärftliga sjukdomar som finns i släkten hade han aldrig skickat remissen men nu testade vi i alla fall.
Det vart en lång väntan. Tiden segade sig fram och jag tyckte inget hände sen fick jag komma på möte med kirurgen. Han pratade mest om nackdelarna och riskerna, något som jag redan läst en massa om. Även han tyckte att det var gränsfall om jag skulle godkännas men med min hälsa i fokus och eftersom jag var så väl förberedd och medveten om så väl risker som fördelar så tyckte han att jag var en patient som skulle prioriteras.
I april tror jag det var fick jag besked, jag skulle få en operation. Tyvärr var det ganska lång väntan och hela sommaren gick. Det var många funderingar fram och tillbaka. Har jag provat allt? Kanske det skulle gå om jag bara... osv
Men nu är vi här! Om 2 veckor ska jag läggas in i Västervik för att "sänka min mage" som min älskade lilla son säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar