Lagen om allts jävlighet

Jag hade fått för mig att en olycka aldrig kom ensam utan kom i skov om tre. Men nu verkar det som om det är motvind för oss i allt! Det är inte "bara" tre saker som går emot utan otvivelaktigt allt!

En häst skadade ett öga, en häst blev halt, en fick löss å så fortsatte det.
Nu är hunden dålig, han har haltat till och från så han går på specialfoder men har inte blivit bättre. Nu ska vi prova med smärtlindrande så får vi se hur det går. Det gör så ont i mig att se mina älskade djur ha ont. Hjälper inte medicinen eller om han inte tål den så finns det inte mer vi kan göra =( Han är 9 år och har ont både i armbågar och höfter.

Som grädde på moset har Edvin haft några riktigt jobbiga dagar. Inget har passat och han blir så arg och riktigt otrevlig. Jag borde kanske ha tackat ja till tiden på bup som vi var erbjudna denna vecka men vi jobbar natt. Om båda ska gå hem en natt så blir det allt för stort inkomstbortfall. Vi skulle istället få komma påskveckan. Men igår kändes det väldigt långt dit...
Man är så maktlös och blir så förtvivlad när ens barn visar så tydligt att dom inte mår bra. Han blir så frustrerad när han inte klarar det som han själv förväntar sig att han ska kunna. I går skulle han lära sig cykla hade han bestämt. Å har han bestämt något så är det bara så! Han har länge tränat på att rulla ner för garageinfarten utan trampor på cykeln och det har gått jättebra. Igår skulle han ha på tramporna och cykla! Men det vinglade lite och han blir ju som tokig! Skriker å svär å spottar som en kobra. Försöker man hjälpa honom blir det ännu värre. Jag tror vi hördes över hela Frödinge i går när vi var ute. Som förälder känner jag en fruktansvärd skuld över att mitt barn beter sig så. Jag känner att jag gör och har gjort allt fel från den dagen barnet föddes. Nu har jag ju sedan tidigare läst ganska mycket om neuropsykiatriska nedsättningar och har även gått kurs så jag vet innerst inne att det inte är så men det är tungt i dessa situationer. Jag mår hemskt dåligt av att se mitt barn fara illa av att inte förmå göra det han känner att han borde klara. Han är bara 6 år men jämför sig redan med andra barn. Han vill klara allt som alla andra gör helst utan att träna... Tyvärr så har han inte kraften att kämpa utan ger lätt upp och blir vansinnigt arg och ledsen istället.
Men idag cyklar han! Det går bäst i nedförsbackar men han trampar och håller balansen! Jag är så stolt så jag nästan spricker men det var en mycket tuff och jobbig dag för oss alla igår.

Alla har sitt eget lilla helvete och man är alltid sig själv närmast. Att ha barn med neuropsykiatriska nedsättningar är kämpigt och det är just nu vårat lilla helvete på jorden. Vi kämpar för att våra tre barn ska ha det bra och få all hjälp dom kan få. Det är inte alltid lätt men vi gör så gott vi kan.
Jag vill inte låta gnällig, jag vill bara ge er en liten insyn i hur vårt liv ser ut ibland. Varför vi kanske inte alltid går omkring med ett leende på läpparna. Det är tufft i perioder men vi har varandra och vi kämpar tillsammans!

Jo då

Vi överlevde resan till den stora vackra staden =)



Både Andreas och jag var nog lite nervösa för att komma bort i vimlet, jag menar vi är vana att gå över lagårdsplanen utan att möta sjutusenåttahundranittiofem personer som rusar fram som brunstiga noshörningar som fått syn på en partner.

Men vi lyckades byta tåg i Linköping kliva av vid T-centralen och ta tunnelbanan till Medborgarplatsen och hitta hotellet! Det ni!
Vi hade tur och fick checka in på hotellet tidigt så vi kunde lämna vår väska sen tog vi en tur i affärerna =)

Hotellrummet var kanonfint (även om soffan hade suspekta fläckar som gjorde att vi undvek just den) Goa säng och fräscha toaletter (japp va i hade en var =))


På kvällen var det dags för show. Priscilla Helt underbar! Vi skrattade massor! Verkligen se värd!


Även hemresan gick bra. Men det var med nöd och näppe. Tåget var 23 minuter försenat till Linköping och vårt anslutningståg skulle gå efter 21 minuter... Men som tur var inväntade dom vårt tåg så vi fick springa från spår 1 till 5 för att hinna med det =) Tack minus 25kg!

Jag har plötsligt upptäckt att jag klarar att springa utan att dö flåsdöden med en gång, härlig känsla! Sen har jag väl inte någon superkondis men 25kg gör ju sitt.
Jag har provat ett par tajta jeans i storlek 29" å jag fick ner röven i dom!!! I september hade jag 36"!
I dag mötte jag en kompis som jag inte har sett på ett tag, hon kände knappt igen mig =) Glad glad glad ja inte att jag inte blir igenkänd utan för att jag äntligen känner mig mer tillfreds med min kropp. Nu klarar jag att göra saker som jag tidigare bara önskade att jag orkade nu ORKAR jag!

Tyvärr finns det annat i livet som inte är lika upplyftande. Och när det drabbar "fel" personer så blir jag ledsen och bedrövad. Är man arg på en person så låt det gå ut över den personen inte över andra och framför allt ALDRIG över ett barn!

Kusinen från landet

ska dra till storstaden.
Huvale nu sitter jag här och är skitnervös! I morgon ska mannen och jag åka till Stockholm- ensamma... Huu tänk om vi kommer bort! Haha det känns skitkonstigt. Löjligt, jag vet men alla är inte coola och världsvana ;)
Nåja förhoppningsvis så löser det sig.

Nu har det börjat hända lite på vågen igen så nästa steg blir att kliva under 70 strecket =) Vågen har i princip stått stilla sedan jul, lite ner och lite upp å så lite ner igen men nu plötsligt skuttade den ner drygt ett kilo igen och verkar hålla sig där. Jag är glad och tacksam för varje kilo jag kommer närmare drömhästen.
Jag har ju inte hittat den än men vem vet snart dyker den säkert upp å då vill det ju till att vågen hoppat ner dom sista kilona.

Sen var det ju det här med husförsäljningen... Vi har bestämt oss för att bo kvar. (tror jag... ) Jävla velande =) Men jag tror vi i vilket fall kommer avvakta och se om det dyker upp en gård då kanske vi tar upp ämnet igen men som det känns nu så stannar vi på Kvarngatan <3